Prosa

OM DU LÄNGTAR HÅRT (Ur Tidskriften Papi)

Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig.
(Stig Dagerman, ur ett enkätsvar i tidningen Vi 1950, på frågan ”Tror vi på människan?”)

Snapshot: en amerikansk soldat skjuter ihjäl sjutton civila i Afghanistan samtidigt som hans uppdragsgivare på hemmaplan bygger historiens kraftigaste bomb, och i Sverige låter tusentals människor, företrädesvis män, hatet flöda fritt och rått efter att ha råkat se en skymt hår i en kvinnas armhåla på tv…

Som om det enda kitt som håller världen samman och permanent är alla dess oförrätter, allt våld och hat och maktutövning. Kloss på kloss på kloss fogas till mänsklighetens perverterade och hänsynslösa bygge. Hur orkar vi med oss? Allt detta tvivel som kilar omkring i kroppen, stickande infernon av negativa substanser och molekyler, fram och tillbaka i en loopande triangel mellan mage, hjärta och hjärna.

Det är direkt farligt att fixera en patient för länge i sängen och allra värst att låta honom ligga alldeles stilla.

Natt i ensligheten och sovrummet är kvavt. Sömnen står bredvid sängen med ett hånfullt flin. Gardinerna fladdrar från fönsterdraget, och kanske också från kvinnans andetag intill. Hon sover tungt, andas in och andas ut, harmoniskt och avundsvärt kravlöst. Att ligga vaken och följa lampsladdens skuggor över taket när ett par förlupna billyktor kastar ett svagt ljus in i rummet. Att ligga vaken med en opreciserad längtan och rastlöshet, med en hopplöshetens kramp och den oraffinerade ilskan. Ett kemiskt bubblande i mitt inre. Det drar ihop sig. Det är oundvikligt.

Det börjar med nervösa symtom, rastlöshet, irritabilitet, varefter den karakteristiska rörelsen sätter in. Förnimmelser och ryckningar i en tumme, varefter anfallet med blixtens hastighet sprider sig.

Jag klär mig hastigt och går ut i trädgården. Gryningen ligger i bakhåll för natten. Ett lätt prassel av smådjursfötter i buskagen, ett avlägset fågelflax, inte mycket mer. Tystnaden bäddar in och vadderar, men kan inte hindra mig från att riva sönder koftan på nymånens skarpa kanter. Jag tar av mig koftan och lägger den värkande under ett av lärkträden. Svarta höga träd i svagt månsken har alltid en läkande effekt.

Metoden är slumpmässig och som regel inte särskild obehaglig. Hur framgångsrikt det är kan variera med dygnets timmar, med vädret, blåst och kyla, kroppsställningen, med humöret.

Det gäller att finna en position, sin position. Jag vadar genom ung rabarberblast och jordgubbarnas fjolårsrevor, stannar slutligen mitt emellan två av de höga kastanjeträden som balanserar tungt på tomtgränsen vettande ut mot åkrarna. När jag tar ett djupt andetag går det ett sus genom trädtopparna. Här finns så mycket rum för tankarna att mina ansiktsdrag antar groteska uttryck.

Vi har en märkvärdig tendens att dra ihop våra skallmuskler när vi tänker intensivt.

Om du ställer dig i en trädgård i ensligheten en natt som denna, med sorkarna sovande två decimeter under fötterna och fasanerna ruvande i snåren. Om du kisar med ögonen. Om du längtar hårt.

Det uppstår en förhöjning av trycket i skallen som ofta ledsagas, men inte alltid, av att du ändrar färg och blir blek.

Min närvaro orsakar en viss turbulens. En sparvuggla med klippande ögonlock i ett av trädens håligheter, en hares ryckiga flykt iväg över fälten. En sakta stegring. Jag andas in, avvaktar.

Det debuterar med ögonsymtom i form av flimmer, färgade ringar, sicksack-linjer, varefter de försvinner för att avlösas av en halvsidig huvudvärk.

När det väl händer föregås det inte av något varsel från en yttre makt, inte av uppsprickande skyar eller harpspelande änglar. Det sker kravlöst och inifrån. Någonstans mellan revbenen finner jag en dold strömbrytare som får luften att spraka till. Framför mina ögon framträder ett asymmetriskt rutnät av tunna, precis förnimbara trådar. De lägger sig över trädgården, över landskapet, över allt. Som en fiskares varma garn glittrande på tork i morgonsolen.

Därvid blir konturerna av hela världen synlig och du blir i stånd att bedöma dess hålrums dimensioner och läge.

Detta att pussla med sammanhangen, att följa en tråd på måfå med blicken. Några hundra meter ner längs den ödsliga landsvägen kan jag ana en tunn strimma rök slingra sig ut ur skorstenen på det gamla stationshuset. Vidare, de röda lanternorna på toppen av vindkraftverken, svartnar hastigt var gång ett rotorblad passerar, och rödnar åter fram. Vidare, det flytande elektriska ljuset svävande ovan samhället ett par kilometer västerut, de vaga konturerna av kyrktornet och gamla offerplatsen. Och där, gästgiveriet där Carl von Linné skriver ner några kommentarer med sirliga bokstäver som ska komma att utgöra underlag för rasbiologer världen över…

Trådarna bär långt, trådarna bär längre. Låt oss i brist på annat kalla det för en registrering av existerande spänningsvariationer. Upplevelsen kan inledningsvis, som med all plötslig klarsyn, vara skrämmande, men övergår snart i tassande fascination. För ett ögonblick tycker jag att trådarna i rutnätet påminner om gitarrsträngar. Jag petar på en av dem; ljudet fortplantar sig och övergår till ett vibrerande sorl.

De kurvor som härvid avtecknar sig kan ge många upplysningar om de periferas tillstånd. Det kan också innebära ökad irritabilitet i synnerhet för ljud, men också i betydelsen irritabilitet inför andra människor.

Jag står kvar i gyttret av ljud, låter sprickorna i landskapet fyllas av dissonanser och harmonier. Helt orörlig står jag under kastanjeträden vars ytliga rotsystem kittlar fotsulor. Att balansera linjer, att utforska elastiska förbindelser.

Efter otaliga mil med ögonfransarna guppande på Golfströmmen, väl förbi Newfoundland, kan jag ana nordamerikanska kontinenten. Vidare in över land, reklamskyltarnas neon svartnar hastigt var gång jag blinkar, och rödnar åter fram. Vidare, långtradarhjul som suger asfalt och bär mig hela vägen till stillahavskusten, till kattguldet blänkande inne på Tesco och Starbucks. Och där, Bristol Hotel där Sara Stridsberg måste erkänna sin rädsla över att smittas, och skriver ner ord som ska komma att blåsa storm i männens hatkammare…

Blödningar i rum som dessa breder ut sig i form av ytor, reglerar sin koncentration av olika stoffer med pinsam noggrannhet.

Att stå stilla utan att någonsin stanna upp. Att vägra låta blodet levra sig. Vidare, bultande, bultande. Oavsett hur klibbigt nät, oavsett hur tätt; jag är inte längre rädd. Inte ens döden, dödarna, oroligt slumrande i trådarnas inre. Det uppstår en läcka här och där, där våldet sipprar ut, blir hängande som sega stalaktiter från trådarnas undersidor. Jag måste sträcka ut ett finger, slicka i mig av kristallerna. Det smakar sirap med inslag av sorg, ångest och panik. En svart berusning med mjukt sandpapprade kanter.

Alkohol sprutas in i nerven som dödas.

Att kommunicera oberoende av viljan. Det spelar igen roll hur många SIM-kort du sväljer, du kommer aldrig att kunna höra någon annans tarmflora på detta sätt, se rösterna dansa i en främlings famn. Din GPS kan aldrig tävla med hur fladdermössen tvärvänder i luften ovanför mig, hur den lille mullvaden finner sin väg. Och en punkt förbinder med en annan punkt som förbinder med en tredje punkt. Att stå orädd med öppna ögon mitt i allt detta. Att glömma sömnen. Att tänka jag vill aldrig sova igen.

Stående upp till midjan i Medelhavets vågskvalp fäster blicken på ett åldrat Libanon med sitt cederträd i statsvapnet. Vidare, snön i skuggorna på bergskammarna, rödnar hastigt var gång israelisk artillerield passerar, och svartnar åter bort. Vidare, floden som ett darrande pennstreck genom bördiga Bekaadalen, en vag doft av cannabis och druvor. Och där, strandremsan utanför Beirut där någon sätter tecken i en lerklump, konstruerar kantiga konsonanter som ska komma att förändra allt…

Man kan skära och bränna i en hjärna utan att patienten märker det minsta.

Att inte längre vara skräckslagen över att berätta allt det här för dig, att inte gå med skammen skavande i fickorna. Att våga låta orden väga vad orden kräver av vikt. Och att inte frukta morgonen som alltid är närmare än vi tror.

Solen börjar metodiskt tugga i sig av trädtopparna vid horisonten. Dimman sveper sakta fram genom buskagen med tunna fukttrådar, sina sjok av blötnerver och budskap från socknarna den passerat, datumen den slukat. Jag lyssnar till berättelserna med öppen mun och följer traktorernas mörka hjulspår över åkrarna, ser dem försvinna bortom statarlängor och barnsängsdöd, betskördar och Ivar Lo. Att röra sig över allt detta tid och rum i en omtumlande slags samtidighet.

Det kan gå veckor, månader eller år, ja upp till 20-30 år, innan ett nytt anfall följer eller också kan anfallet utebli helt och hållet. Här gäller inga regler.

Med ens drar sig rutnätet tillbaka, tråd efter tråd evaporerar. Jag följer med hunger de sista synliga stråken, nu sköra och förrädiska som isar om våren.

Från toppen av Montjuïc beundrar jag hur Barcelona vecklar ut sina gränder och prång i skymningen. Vidare, de svarta fanorna fladdrande på spårvagnarna, rödnar hastigt var gång den katalanska solen bränner till, och svartnar åter. Vidare, det flytande myllret av frivilligt samarbete i verkstäder och bagerier, de tillfälligt utraderade konturerna av makt och myndighet. Och där, i det enklaste av gathörn tillskansar sig någon erfarenheter i skarpt läge, när en tanke om frihet pyr som en stubintråd och aldrig ska slockna…

Patienten lägger inte märke till cigaretten som bränner hans fingrar. Smärt- och temperatursinnet har gått förlorat.

En kylig morgon utan kofta. Hur länge har jag stått här under kastanjerna? Gissningsvis en tiondels sekund, men det är tillräckligt för att smärtan ska dra sig tillbaka, för att den åter ska lägga sig och bida sin tid i ryggmärgens flöjtlika håligheter. Det är fullt tillräckligt för att fylla ilskan med innehåll, att omvandla rastlösheten till kreativitet, kanske till och med lust. Det är också den mängd tid vi kan tillåta oss, för att sedan återvända.

Så tycks t. ex. Dostojevski ha varit mest produktiv under perioderna efter ett anfall.

Att aldrig begå misstaget att placera slagfältet på annan ort eller kontinent, i en annan tid eller andras kroppar. Att ständigt underhålla förmågan att avsvära sig suget efter makt som bor i oss alla, att ständigt ignorera våldets impulser som med aldrig sinande tålamod tickar i vårt inre.

Jag mår lite konstigt, det ska erkännas. Att göra sig fri från smärta är aldrig smärtfritt. Det underlättar dock att frosten har släppt, vilket gör att biverkningarna hålls till ett minimum.

Dvs omtöcknat medvetande, stel nacke, stel rygg och en långsam, hård puls. Det kan vara ilningar ut i ett öra, i pannan eller nacken.

Jag vet inte vad det finns mer att säga. Hat och frihetslängtan; en ska bort. Mönstret i min kofta under lärkträdet är mönstret i din kofta under lärkträdet. Vi befinner oss någonstans längs de vibrerande strängarna, vi är punkterna där ett möte – och vid sällsynta tillfällen musik – kan tänkas uppstå. Att stå mellan två kastanjeträd en grumlig gryning som denna. Att inse att detta är en början och att en början alltid leder någonstans. Kanske leder den till dig.

* * *

Tack till med. dr Torben Fog, som från ett inte all för fjärran 1958 i de kursiva styckena lösryckt redogör för nervsystemets olika sjukdomar och symtom.

Annonser